5.2 Försäkringsgivarens förpliktelser
5.2.1 Bestämmande av ersättningen
Reglerna om försäkringsersättningens bestämmande anknyter i viss mån till de allmänna förmögenhetsrättsliga principerna.
Om inte annat framgår av försäkringsavtalet, betalas vid försäkring av viss egendom ersättning bara för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat. Värdet ska enligt 6 kap. 2 § försäkringsavtalslagen anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad det skulle ha kostat att omedelbart före försäkringsfallet anskaffa likvärdig egendom. Kan egendomen repareras på ett godtagbart sätt, gäller det som sägs i första meningen om återanskaffningspriset i stället om reparationskostnaden.
Som framgår är den inom skadeståndsrätten ledande principen, att ersättning för ekonomiska skada inte ska överstiga skadans värde, ledande även inom den allmänna försäkringsrätten. Detta hänger samman med det tidigare berörda berikandeförbudet. Detta konkretiseras i reglerna om dubbelförsäkring samt under- och överförsäkring.
Motsvarande gäller sjöförsäkring enligt NP § 4-1. Vid totalförlust är assuradören ansvarig för att betala det försäkrades värde, dvs. försäkringsvärdet. Detta motsvarar enligt NP § 2-2 intressets fulla värde vid försäkringens början. En annan sak är att parterna i försäkringspolisen kan satt ut en försäkrad summa. Det är emellertid inte denna summa utan försäkringsvärdet som ska betalas ut.
På detta sätt begränsas ersättningen antingen av den försäkrade summan eller genom försäkringsvärdet. Har parterna kommit överens om en att en viss summa ska gälla som ersättning föreligger ett avtalat försäkringsvärde. Detta får frångås endast under speciella förhållanden (NP § 2-3). Också i sjöförsäkringen konkretiseras berikandeförbudet genom reglerna om dubbel- samt under- och överförsäkring (NP §§ 2-4–6).
5.2.2 Skaderegleringen
Skadestånd i samband med försäkring hör till ovanligheterna. De situationer där det nämns i försäkringsavtalslagen är sådana där försäkringsbolagets hamnat i obestånd.(1)Se 3 kap. 9–11 §§, 8 kap. 11 § och 11 kap. 9–11 §§ försäkringsavtalslagen. Bertil Bengtsson ”Skadestånd vid försäkringsavtal” i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer (2018) s. 60. Det lär inte vara en särskilt praktisk påföljd för de den som har rätt till försäkringsersättning.
Däremot kan man tänka sig att skadeståndsliknande sanktion blir aktuell vid skadereglering. Försäkringsgivaren blir inte bara ansvarig för dröjsmålsränta; denne anses också bli skadeståndsskyldig för den försäkrades skada enligt allmänna kontraktsrättsliga regler. Något lagstöd för försäkringstagarens rätt till skadestånd föreligger inte. Principen hämtas i stället från den allmänna förmögenhetsrätten där det är huvudregel att skadestånd utgår vid försenade penningprestationer.(2)Se Bengtsson a.a. s. 79 f.