MarIus

4.3.1 Inledning

En annan kategori som kan medföra att ett avtal blir ogiltigt utgör givetvis de klassiska ogiltighetsgrunderna vid avtals ingående. Till dessa hör de i avtalslagen upptagna bestämmelserna i 28 och 29 §§ om tvång, 30 § om svek, 31 § om beroende ställning och 33 § om rättshandling stridande mot tro och heder. Här skulle man kunna tänka sig att applicera de allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna på den försäkringsrättsliga upplysningsplikten. Men ogiltighetsreglerna har en något annorlunda grund.(1) Wilhelmsen & Bull a.a. s. 131 f.

Några bestämmelser om tvång finns inte upptagna i försäkringsavtalsrätten. Det är också svårt att se att de allmänna avtalsrättsliga reglerna i ämnet skulle komma till användning i försäkringssammanhang.

Bestämmelserna i 30 och 33 §§ avtalslagen tar sin utgångspunkt i villfarelse hos löftesgivaren. Har löftesmottagaren svikligen framkallat villfarelsen är avtalet enligt 30 § ogiltigt. Detsamma gäller enligt 33 § om löftesmottagaren har framkallat rättshandlingen med kunskap om löftesgivarens villfarelse. Dessa grunder kan bli aktuella också i sjöförsäkringsrätten.

4.3.2 Försäkringsrättslig upplysningsplikt

De sist nämnda ogiltighetsreglerna kan främst aktualiseras i samband med den försäkringsrättsliga upplysningsplikten. Den rör brister i informationen om de risker som det försäkrade objektet kan utsättas för. Upplysningsplikten uppträder inom försäkringsområdet i två olika former.

Traditionellt har man laborerat med en s.k. aktiv upplysningsplikt. Försäkringstagaren ska ge försäkringstagaren uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen, dvs. uppgifter som har betydelse för om försäkringstagaren ska teckna försäkring, på vilka villkor och till vilken premie.

Till denna upplysningsplikt kommer den s.k. passiva upplysningsplikten. Den innebär enligt 8 kap. 8 § försäkringsavtalslagen (2005:104) att den som vill teckna en försäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkring ska meddelas. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär att få försäkringen utvidgad eller förnyad. Försäkringstagaren ska ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.

I den svenska försäkringsavtalslagen har det tagits in en direkt hänvisning till ett par ogiltighetsregler i avtalslagen (se 8 kap. 9 § försäkringsavtalslagen). Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt har förfarit svikligt (30 § avtalslagen) eller i strid mot tro och heder (33 § avtalslagen), är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i avtalslagen och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. Här finns således en direkt koppling mellan försäkringsrättslig upplysningsplikt och ogiltighet. Någon motsvarande reglering finns inte i norsk försäkringsrätt.

När det gäller sjöförsäkringsplanen så har försäkringstagaren enligt NP § 3-1 första stycket en aktiv upplysningsplikt. Det är inte nog att han eller hon bara svarar på assuradörens frågor.

I planen finns i NP § 3-2 föreskrifter om vilken sanktion som träffar brister i upplysningsplikten. Dessa innefattar till skillnad mot försäkringsavtalslagen endast sådana fall som avser svek. Om försäkringstagaren svikligt har försummat sin upplysningsplikt är avtalet inte bindande för försäkringsgivaren; assuradören är inte ansvarig för inträffade eller framtida försäkringsfall. Någon nämnvärd skillnad föreligger således inte i följderna av ogiltighet mellan svensk försäkringsavtalsrätt och planen såvitt gäller svek.

Också i övrigt ligger planens följder av oriktiga upplysningar nära avtalsrättens ogiltighetsföljder. Av NP § 3-3 framgår att om försäkringstagaren vid avtalets ingående på något annat sätt än svikliga uppgifter har försummat sin upplysningsplikt och det kan antas att assuradören inte skulle ha accepterat försäkringen om försäkringstagaren hade lämnat de upplysningar han borde, är avtalet inte bindande för assuradören. Detta påminner till viss del om vad som gäller enligt 33 § avtalslagen.(2)Wilhelmsen & Bull a.a. s. 134.

Skulle assuradören ha accepterat försäkringen, men på andra villkor, gäller enligt planen att assuradören bara är ansvarig i den utsträckning det bevisas att förlusten inte beror på omständigheter som försäkringstagaren borde ha lämnat upplysning om. Ansvaret begränsas på samma sätt om försäkringstagaren försummar sin upplysningsplikt efter avtalets ingående, om det inte bevisas att förlusten har inträffat innan försäkringstagaren kunde ha korrigerat sina upplysningar. I detta avseende måste planen anses vara en specialreglering i förhållande till avtalslagens ogiltighetsregler. Är försäkringstagaren i god tro kan assuradören ändå säga upp avtalet. Detta påminner mer om påföljder för avtalsbrott än om ogiltighetsregler.

4.3.3 Riskförändring

Försäkringsavtalet bygger alltså på information som försäkringsgivaren lämnar i samband med att försäkringen tecknas. Ändras den risken under försäkringens löptid kan man säga att det har skett en ändring av risken; i realiteten handlar det om en riskökning. Det är alltså fråga om upplysningar om risken som ska lämnas efter det att avtalet ingåtts.

Sådana efterföljande förhållanden har inom den allmänna avtalsrätten inte hanterats med hjälp av de klassiska ogiltighetsgrunderna. Traditionellt har dessa situationer i stället hanterats av förutsättningsläran. Sedan den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen kom till behandlas dessa situationer lämpligen enligt förutsättningarna i den klausulen; förutsättningsläran måste ändå numera anses vara i princip överspelad.(3)Jfr Ramberg & Ramberg a.a. s. 235. Enligt generalklausulen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

Användning av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen ligger väl i linje med reglerna om försäkringsrättslig riskökning. Assuradören har baserat sitt åtagande och premien på de riskfaktorer som framkommit vid tecknandet av försäkringen. Dessa faktorer kan i högre grad klarläggas vid tecknandet av en försäkring än vad som i allmänhet gäller vid ingående andra avtal. Det är därför viktigt att dessa förutsättningar inte förändras i alltför hög grad. Detta behov av förutseende tillvaratas också i de försäkringsrättsliga reglerna om riskökning.

Vad som utgör en riskökning kan beskrivas på olika sätt. Vid konsumentförsäkring får försäkringsbolag enligt 4 kap. 3 § försäkringsavtalslagen föreskriva i avtalsvillkoren att försäkringstagaren utan oskäligt dröjsmål skall anmäla till bolaget om ett förhållande som har angetts i avtalet och som är av väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren försummar att göra en sådan anmälan, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad.

I företagsförsäkring gäller enligt 8 kap. 10 § försäkringsavtalslagen att försäkringsbolaget är helt eller delvis fritt från ansvar i de fall risken för försäkringsfall ökat genom ändring av ett sådant förhållande som angetts i försäkringsavtalet eller som försäkringstagaren uppgett för bolaget i samband med avtalsslutet och har den försäkrade vidtagit eller samtyckt till den åtgärd som medfört riskökningen. Detsamma gäller om annars en sådan riskökning har förekommit och försäkringstagaren har försummat att anmäla detta enligt vad som föreskrivs i avtalet.

I sjöförsäkringsplanen har lämnats en generell definition av begreppet riskändring. Enligt NP § 3-8 avses med riskändring en förändring av de förhållanden som försäkringen enligt avtalet baseras på, och risken därvid ändras i strid med avtalets förutsättningar. I motsats till försäkringsavtalslagens regler krävs alltså inte att assuradören i avtalet anger vad som kan medföra en riskändring. Denna generella definitionen har inte alltför stor praktisk betydelse med hänsyn till att det i planen listas ett antal omständigheter som utgör riskändringar. Som riskändring ska räknas byte av flaggstat, den som förfogar över fartyget, eller av det bolag som ansvarar för fartygets tekniska eller maritima drift samt byte av klassifikationssällskap,(4)NP § 3-8 andra stycket. förlust av huvudklass,(5)NP § 3-14 tredje stycket. ägarbyte,(6)NP § 3-21. fart i villkorade eller uteslutna områden(7)NP § 3-15 andra och tredje stycket. och olagliga handlingar.(8)NP § 3-16.

Följderna av en riskändring i sjöförsäkring varierar i betydande omfattning beroende på vilken typ av riskändring det är fråga om. Försäkringen upphör automatiskt vid förlust av klass och ägarbyte, vilket kan liknas vid bristande förutsättningar enligt den allmänna avtalsrätten. Suspension av försäkringen förekommer vid fart i uteslutna områden, vilket kan jämföras med sanktionen för force majeure i den allmänna förmögenhetsrätten där leveransförpliktelsen suspenderas. I övrigt kan nämnas att följderna av riskändringen har gjorts beroende av om den försäkrade har framkallat eller samtyckt till den eller om han eller hon inte har medverkat. Någon motsvarighet till detta finns inte inom den allmänna avtalsrätten.

4.3.4 Reglering av försäkringsfall

Man kan tänka sig att det vid regleringen av försäkringsfallet kan uppstå frågor liknande de som uppkommer vid annan upplysningsplikt. Försäkringsgivaren är vid regleringen beroende av upplysningar från den försäkrade. Eftersom dessa upplysningar lämnas sedan avtalet ingåtts kan inte avtalslagens regler om ogiltighet i 30 och 33 §§ komma till användning. Däremot är det fråga om efterföljande omständigheter på vilka den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen skulle kunna vara tillämplig.

Trots att denna bestämmelse har ansetts vara lite för otydlig har man en liknande reglering i svensk försäkringsavtalsrätt. Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan enligt 7 kap. 3 § försäkringsavtalslagen den ersättning som annars skulle ha betalats till henne eller honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.(9)Bertil Bengtsson ”Försäkringsrätten och allmänna kontraktsrättsliga principer – en översikt” i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer (2018) s. 56 f. Båda enligt den allmänna avtalsrätten och försäkringsavtalsrätten är det således fråga om en skälighetsbedömning.(10)I norsk försäkringsavtalsrätt har man en hårdare bedömning där försäkringsgivaren blir fri från ansvar, se den norska försäkringsavtalslagen § 8-1. I de fall skaderegleringen bygger på felaktiga faktiska förutsättningar får man helt falla tillbaka på 36 § avtalslagen, eftersom försäkringsavtalsrätten inte har några regler för detta fall.

4.3.5 Framkallande av försäkringsfall

Även i en sådan situation där den försäkrade framkallar försäkringsfallet kan man tala om en ogiltighetsverkan. Enligt NP § 3-32 kan, om den försäkrade uppsåtligen har framkallat haveri, inga krav ställas på assuradören. Detta är i praktiken en påföljd som påminner om avtalsrättslig ogiltighet. Vid övriga omsorgsförpliktelser inträder inte så drastiska följder utan här talar man om nedsättning eller partiellt bortfall av ersättning.(11)Se nedan under rubriken Nedsättning av försäkringsersättning.

4.3.6 Osedliga eller olagliga avtal

Det saknas lagstöd i svensk rätt för att betrakta ett avtal som ogiltigt på grund av det strider mot ära och redbarhet eller är olagligt. En del avtal anses trots detta vara så tvivelaktiga att påföljder inte kan genomdrivas med stöd av rättsordningen. Detta gäller olagliga och omoraliska avtal. Sådana avtal kallas på latin pacta turpia. Parterna är i sådana fall hänvisade till att lösa sina problem utan myndigheternas hjälp. Förklaringen är att staten endast vill ställa sina resurser till förfogande för att framtvinga sådana avtalsförpliktelser som är samhälleligt acceptabla. Det finns som nämnts inget lagstöd för principen om pactum turpe. Detta medför att rättsläget för vad som gäller beträffande osedliga avtal är relativt oklart.(12)Geir Woxholth Avtalerett (2017) Del III, kap. 5.3, Mads Bryde Andersen Aftaleret (2013) Kap. 6.4.a., Ramberg & Ramberg a.a. s. 238, Torbjörn Ingvarsson ”Spel och osedliga avtal” SvJT 2004 s. 739, densamme ”Ogiltighet och moralens eviga återkomst” i Aftaleloven 100 år (2015) Kap. 13.4. Beträffande skatteundandragande se NJA 1992 s. 299, NJA 2002 s. 322 och NJA 2004 s. 682, jfr härtill UfR 2012. 1964 Ö, UfR 2012. 2465 V och UfR 2012. 365 Ö.

I den allmänna försäkringsrätten har man inte infört någon särskild reglering mot osedliga avtal. Här får man alltså luta sig tillbaka mot de allmänna lärorna.(13)Bengtsson Försäkringsavtalsrätt s. 349 ff. Beträffande norsk rätts ståndpunkt i denna fråga se Wilhelmsen & Bull a.a. s. 139. Däremot finns ett stadgande som behandlar olagliga avtal. Enligt 6 kap. 1 § försäkringsavtalslagen anges att ersättning kan betalas för varje lagligt intresse som omfattas av försäkringen.

Ett avtal om att försäkra av olagligt intresse anses över huvud taget inte bindande. Här har man åberopat allmänna civilrättsliga grundsatser om ogiltighet av avtal med hänvisning till pactum turpe. Man kan diskutera om denna regel, som innebär att en domstol över huvud taget inte skulle få befatta sig med sådana avtal, passar in i sammanhanget; det är ju egentligen fråga om en ogiltighetsregel.(14)Bengtsson a.a. s. 350.

I sjöförsäkringsplanen har man försökt att konkretisera dessa regler. Här har införts relativt detaljerade regler i NP § 3-16. Enligt dessa är assuradören inte ansvarig för förlust som beror på att fartyget används till olagliga ändamål såvida inte den försäkrade varken kände till eller borde ha känt till förhållandet vid en tidpunkt när det skulle ha varit möjligt för honom att ingripa. Om den försäkrade inte ingriper utan oskäligt dröjsmål efter att han fick kännedom om förhållandet kan assuradören säga upp försäkringen med fjorton dagars varsel. Om fartyget med den försäkrades samtycke används huvudsakligen till olagliga ändamål bortfaller försäkringen.

Som framgår är den situationen att fartyget används huvudsakligen till olagliga ändamål mest lik ogiltigheten. Försäkringen faller då bort utan rätt till återbetalning av premien. I övriga fall kan assuradören bara reagera först sedan försäkringsfall inträffat. Detta har inte mycket med de allmänna ogiltighetslärorna att göra.

4.3.7 Berikande och försäkrat intresse

Den andra typen av förpliktelser till vilket ogiltighet kan tänkas spela in, rör det försäkrade intresset. Ett försäkringsavtal får nämligen bara avse ett försäkringstagarens intresse som det kan sättas ett värde på.

Intressebegreppet utvecklades inom de anglosaxiska länderna. Bakgrunden till utvecklingen kan man finna i britternas notoriska intresse för vadslagning. Under 1700- och 1800-talet ingick personer, som i övrigt saknade varje intresse i fartyg eller gods, avtal med försäkringsgivare om totalförlust.(15)Se Christer Hofmann ”Transportförsäkring” i Exporträtt 2 (1968) s. 148. Gick fartyg och last ned blev ”försäkringstagaren” rik utan att han hade något egentligt intresse i vare sig fartyg eller last. Sådana kontrakt upprätthölls till en början av engelska domstolar. En ordning med vadslagning kring andras olycka ansågs emellertid som olämplig och i section 4(1) Marine Insurance Act slogs därför fast att försäkringen var giltig endast för det fall den försäkrade hade ett försäkringsbart intresse.(16)Se vidare Johansson a.a. s. 111 ff.

Intressebegreppet var centralt i den gamla försäkringsavtalslagen (se 35 § GFAL), men förorsakade många teoretiska bekymmer. I den nuvarande försäkringsavtalslagen ville lagstiftaren undvika de teoretiska problem som sammanhänger med terminologin.(17) Bengtsson a.a. s. 330. Begreppet, som bara blir aktuellt vid skadeförsäkring, kan med en viss förenkling sägas syfta på risken att lida förlust i visst hänseende, om viss framtida händelse inträffar.

I planen har man i NP § 2-1 upprätthållit det traditionella synsättet på intressebegreppet. Ett försäkringsavtal som inte är knuten till någons intresse är ogiltigt. Detta går tillbaka på att man i norsk rätt har straffbestämmelser som gör spel och vadslagning ogiltiga.(18) Wilhelmson & Bull a.a. s. 142 f.

I detta sammanhang bör berikandeförbud beröras. Intressebegreppet innefattar nämligen också att försäkringen inte får medföra att den försäkrade berikas på ett otillbörligt sätt. Ett sådan förbud fanns uttryckligen upptaget i 39 § gamla försäkringsavtalslagen och hade nära sammanhang med det traditionella intressebegreppet. Berikandeförbudet innebar att försäkringsgivaren inte var skyldig att utge större ersättning än som erfordrades för förlustens täckande. Och den principen gällde även om försäkringsbeloppet var större.

I den nu gällande försäkringsavtalslagen har man gått ifrån berikandeförbudet. Redan bl.a. nyvärdesförsäkring har avvikit från intressetanken och den tanken ansågs inte kunna ligga till grund för lagen. Tanken när lagen kom till var att försäkringsrörelselagen skulle innehålla en regel mot försäkringar som innebär olämpligt berikande, men i och med avregleringen av försäkringsverksamheten övergavs den tanken.(19) Bengtsson a.a. s. 352 Det får dock anses utgöra en generell princip inom skadeförsäkring att ersättning enbart lämnas för det skadade intressets värde.(20) Wilhelmsen & Bull s. 144. Den kommer till uttryck i olika reglers såsom de om överförsäkring. Även om dessa regler inte är att se som ogiltighetsregler kan man säga att försäkringen partiellt sätts ur spel till den del den överstiger det försäkringsvärdet.

4.3.8 Avslutning om allmänna avtalsrättsliga principers tillämpning

Som framgår av den här vidtagna undersökningen, är det svårt att föra in olika försäkringsrättsliga prestationsbrister i det allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsbegreppet. Vid fel i det försäkrade värdet och vid oriktiga upplysningar kan man dock finna vissa likheter. Emellertid har man i sjöförsäkringsplanen utvecklat ogiltighetspåföljderna så att de är klarare och mer detaljerade. Det är därför svårt att hävda att de allmänna avtalsrättsliga principerna är väl lämpade att tillämpas i försäkringsrättsligt sammanhang.